ETT ÄN STARKARE SKEN

Bara 1½ vecka kvar nu. Kommer att bli rejält stressigt det här, men det känns betydligt bättre nu, för det börjar hända saker!

Det kanske inte är det mest betydelsefulla som har hänt, men det hade i varje fall ett stort symboliskt värde - det bjöds in till öl- & snacksparty utanför nya huset i fredags! Personal samt kursdeltagare på senaste veckokursen (ledd av Micael Lindholm, från SR:s P1 Morgon, han syns i framkant av bilden, till vänster) svängde en bägare eller två, och firade att det nu på allvar händer saker i nya kåken!



Och shoppandet fortsätter, trots avsaknaden av pengar. Ja, egentligen finns det ju pengar, det är bara det att det är så svårt att komma åt dem! Pressinstitutets administration och byråkrati är inte direkt nådig, och det tar en evig tid att genomföra det enklaste lilla, till exempel som att få en slant att köpa en skruvmejsel för. Att gå till en affär med en rekvisition för att handla och sen få en faktura på posten, det är tvärt omöjligt i Sri Lanka. Här är det cash som gäller, antingen när man får skruvmejseln i handen i affären, eller så ska det betalas i förskott! Här är Yahiya, en av mina nytillträdda kollegor, samt chauffören John (ja, vi har fått vår egen minibuss, en Hyundai!!) ute på verktygsshopping.

Det är förskottsbetalning som gäller för mestadelen av den teknik vi handlar. Vi telefonerar, springer runt och letar grejor. Sen bestämmer vi oss för vad vi ska ha. Därefter ber vi företagen ifråga att faxa oss en formell offert, med precis det antal vi önskar köpa av aktuell vara, och till det överenskomna priset. I offerten står oxå huruvida företaget ska ha 50, 75 eller 100% av pengarna i förskott. Offerten presenteras sedan för Keith, institutets chef. Vi berättar och beskriver vad det är för nåt vi önskar handla, dubbelkollar mot den beslutade budgeten. Keith skriver sen (och det kan han dröja med nån dag...) en formell "purchase order", en beställning helt enkelt, som faxas till affären. Därefter tar själva pengaprocessen vid....! Keith ber ekonomiavdelningen skriva ut en check på beloppet, och det tar sin lilla tid. Sen ska checken till Keith för underskrift, därefter budas den till styrelseordföranden som också ska skriva under. Tillbaka till SLPI. Önskar företaget få pengarna betalda med check ringer vi sedan upp företaget som skickar ett bud hit som hämtar checken. Är det kontanter som gäller så får någon härifrån kila ner till banken och ta ut pengarna. Sen får vi pengarna, och beger oss ut till företaget eller affären och ger dem pengarna. Med lite tur har de nån av varorna i lager, och vi får med oss hem. Annars får vi vänta, och då handlar det om allt ifrån två dar till kanske tre veckor tills vi får grejorna....! Och under tiden så sliter jag mitt hår som bara blir tunnare och tunnare! För att inte tala om all svett som sprutar ut ur kroppen och sätter sig i klädfibrerna!!

Men man vänjer sig. Och man hittar vägar förbi i varje fall en del av strulet. Lösningen har senaste veckan hetat Ackels plånbok! Jag orkar inte invänta alla steg i pengaprocessen så därför handlar jag för egna pengar utan att fråga. Sen får det ta den tid det tar helt enkelt innan jag får tillbaka mina pengar.

Det är ganska så fascinerande att se hur det går till att betala när man är ute och handlar i en butik. Nu snackar vi inte en vanlig affär, som en klädesaffär eller mataffär, utan t ex verktygs- och byggmaterialaffärerna på Sri Sangaraja Mawatha, Colombos överlägset mest välsorterade gata i nämnda genre. Först gör man upp med en kille som plockar ihop prylarna man vill ha, och som sen skriver ett detaljerat kvitto på vad man ska köpa och vad det kostar. Jag ger honom pengarna och därefter så kilar han iväg till nästa filur som ska kolla att det ser okej ut eller nåt (vet faktiskt inte vad han gör!). Vidare till nästa gubbe som sitter innanför en gallerförsedd bur. Han tar emot pengarna och sätter sin stämpel på kvittot. Sen dags för nästa man i kedjan - det är han som syns på bilden ovan. Han kollar så att kvittot stämmer med varorna vi vill ta med oss. Sen får jag min växel, och eventuellt varorna. Annars så fixas det av en slutgiltig gubbe i uniform som det står security på!!! Fascinerande.

Mina hittills dryga 3000 kronors utlägg har inneburit att vi har kunnat köpa lite småprylar, sånt som behövs för installationen och annat. Och det känns bra. Ännu bättre känns det när faktiskt affärer och företag börjar leverera! Vi har nu fått alla sju videokameror, tre stativ, två ljudmixrar, åsså de här lådorna - VHS-bandare, DVD-spelare och projektorn, en Panasonic PT-LM2E (oansenlig brun låda längst ner till höger)! Och ännu mer verkar va på gång den närmaste tiden - yippie!! Tyvärr dock ett litet bakslag - fick i fredags reda på att all ljudteknik från Behringer kommer att anlända till Sri Lanka onsdagen den 21:a december. Jag åker på morgonen den 22:a, och den tekniken hade behövt komma medan jag fortfarande är kvar....

Ett annat sätt att handla är på webben. Från andra länder. Smidigt. Billigt. Och snabba leveranser. Inte.

Återigen så ställer trögheten här på jobbet till det för oss. Hade önskat att mitt Visa-kort skulle kunna användas även för de här inköpen, men beloppen är lite väl stora för det. Vi handlar till exempel gerjor från Singapore för i runda slängar 150 000 kronor. Åsså de här headseten från USA. Bara 400 dollar. Men jösses vad struligt det var att få den affären i land! Nu är den dock det. Bara fördröjd en vecka eller så.... Men amerikanarna har lovat snabba puckar, så med lite tur kan lurarna va här i mitten av veckan. Strulet med de här headseten får jag nog annars ta på mig skulden för. Inte att beställningen fördröjdes men att vi så här i panik fick extrabeställa. Lurarna med mick ska avändas i talkback-systemet i TV-studion, och de ursprungliga mickarna - som ju var så billiga och bra, och som fanns att få tag på här i Colombo - var ju electretmickar och funkar inte i mitt specialsystem. Måste ha dynamiska mickar ju! Pucko!! Tänkte inte på det...

Imorrn ska jag kila iväg (det blir nog kila för minibussen är på verkstad - CHECK ENGINE lyste rött och argt när vi tog senaste turen...) till en liten firma som heter Silvertones. Där ska jag köpa sisådär en kilometer ljud- & bildkabel. Och en massa kontakter och annat kul. Åsså ska jag be dem göra metallådor efter våra önskemål. Fem lådor hade jag tänkt mig, och jag hoppas de kan sätta igång meddetsamma med tillverkningen för vi behöver dem nu! Det här är en av studioboxarna.

Trots alla små bakslag så känns det ändå ganska så bra och den kommande veckan hoppas jag blir en lyftets vecka! Veckan då vi med ökande tillfredsställelse ser hur radio- & TV-huset sakta men säkert närmar sig sitt slutgiltiga utseende! Muraren har verkligen varit en klippa - murat snabbt & snyggt. Och inte gnällt när vi har kommit med fler önskemål. Som t ex hålet i väggen här som ska bli fönstret mellan radiostudio & kontrollrum.

Och elektrikerna är i full gång. Lite tidigare än vad vi egentligen hade önskat! Och fel företag som gör det! Men det är en helt annan historia. Nu får vi i alla fall all den ström vi behöver!

Byggföretaget som ska sätta upp alla nya innerväggar upptäckte när de skulle börja, att taket var snett och krokigt....! Och därför har nu beslutet tagits att ett nytt innertak ska tillverkas och sättas upp. Efter många om och men, och högljudda diskussioner mellan Sanjaya och Keith....!

Men Sanjaya har verkligen varit en klippa den här veckan, och i fredags uträttade han storverk. Förmodligen lyckades han snabba på projektet med en vecka genom att jobba i ett ursinnigt tempo under en dag, och genom att gå sina egna vägar! Det är jag honom stort tack skyldig! Han kommer verkligen att förtjäna de två 15-kronors ljusstakarna från IKEA som morsan lämnade efter sig, och som Sanjaya ska få innan jag åker hem! Och visst är han tjusig i sin eleganta röda dress!