EN TRIPP NERÅT

Kameran ljuger ju aldrig men så här såg det egentligen inte ut alls, på väg mot helgens utflyktsmål.

Presidentvalet överståndet, helg och dags för första egentliga utflykten både för morsan och för mig, efter en respektive tre veckor i Colombo. Sol & strand var tanken. Lite gött & turistigt. Johan hade flera tips men jag fastnade för Blue Water Hotel i Wadduwa, bara fem mil från Colombo. Efter lite möda lyckades jag beställa rum på hotellet, och på lördagsmorgonen tog vi en taxi. Vädret var helt okej. Som tur är så brukar BBC:s väderleksprognoser inte vara särskilt pålitliga. Flertalet massiva skyfall över Sri Lanka var det sagt men av dessa syntes intet. Mycket rörelse och liv kring hotellet, och massor med poliser & militärer. På lördagen skulle nye presidenten installeras, och det skulle ske i våra kvarter, men eftersom vi inte är riktigt lika entusiastiska som ena halvan av landets befolkning, passade en tur ut ur Colombo alldeles utmärkt. Galle Road, så heter gatan eller vägen genom Colombo, söderut. Den börjar faktiskt vid vårt hotell, och går sen längs hela sydkusten. Raka spåret, med andra ord, mot Wadduwa. Colombo tar liksom inte slut utan bara fortsätter, det känns inte som om man åker ut ur stan, ut på landsbygden, möjligen bara att kvarteren blir lite ruffigare, men man åker genom stad, helt klart! Efter ett par, tre mil kan dock Indiska Oceanen siktas vid ett par enstaka tillfällen då det är glesare mellan husen. Men jag lovar att dessa tillfällen är ögonblickliga och inte ett dugg typiska för trippen trots inledande fotot. Snarare så här...

Och det här är alltså Wadduwa som vi nådde efter en timmes bilfärd. Framme alltså. Hmm... En viss besvikelse infinner sig – ska det verkligen finnas ett schysst strandhotell här….? Det är ju mest typiskt rörig, srilankesisk stad fortfarande, full av liv och ljud. Taxin viker av till höger, in på en smal väg ett par hundra meter bort. En stor, ganska ödslig parkering möter oss. Nu är vi framme. Blue Water Hotel. Fortfarande viss besvikelse - ser nästan lite trist ut. Men porten in är i varje fall speciell och lite läcker, som en gigantisk garageport gjord av stora träribbor. Och sen, när man väl klivit in, vänds besvikelsen till någonting helt annat...

Blue Water har en mycket speciell och en mycket genomtänkt arkitektur. Det handlar inte bara om själva byggnaden, utan hela alltet – om möbler, färgsättning, personalens kläder. Och vattnet. Geoffrey Bawa heter arkitekten, Sri Lankas förmodligen mest berömde arkitekt, och han lär alltid, på ett eller annat sätt, inkludera vatten i sina skapelser - både inuti och utanför byggnaderna. Det känns verkligen att det handlar om en persons vision, ned i allra minsta detalj. Johan berättade om en god vän som inte alls gillade Blue Water, som tyckte hela hotellet kändes som ett mentalsjukhus. Jag kan någonstans förstå vad han menade men menar att han i så fall har hamnat precis rätt, för han måste vara galen, sinnesjuk, som upplever Blue Water så. Jag förstår inte hur man inte kan se genialiteten och storheten i anläggningen. Om jag skulle bo en längre tid i Sri Lanka skulle jag definitivt skaffa klippkort till Blue Water. Så otroligt läckert. Och vilsamt. Pulsen sjunker och man lämnar stojjet, röran och ljuden långt bakom sig. Och ändå befinner man sig bara några hundra meter ifrån det Sri Lanka vi hittills har mött. Så här såg utsikten ut från vår balkong...


Bilderna gör tyvärr inte hotellet rättvisa. Måste nog upplevas. Mer avslappnande miljö har jag faktiskt inte upplevt. Trots att vi faktiskt inte slapp undan presidentfirandet helt och hållet – helikoptrar och flygplan flög i korteger och konfigurationer över oss en stund i riktning mot Colombo, för att glädja Mahinda och hans anhängare. Inte störde det oss när vi blickade upp bland himmel och palmkronor...

Lördagen var ganska så perfekt. Bra väder om än lite blåsigt så man märkte inte förrän senare att solen hade tagit som den tog. Jag badade i oceanen trots örat och trots varningar för vågor och underströmmar, men nära strandkanten och med morsan som kombinerad livräddare och fotograf.

Efter ett par timmar ute på stranden la vi oss vid poolerna, närmare hotellet. För det finns alltså flera stycken. Förbundna med varandra med ett kanalsystem. Och så blev det mat från hotellbaren. Mat som vi bjöd av till hungriga och tämligen orädda ekorrar. För övrigt snabbfotade utav bara helvete, såg ut som reptiler i päls när de blixtrade fram!

Jätteschysst rum med stor, läcker balkong med utsikt över Indiska Oceanen, och ute i badrummet ett tecken på att hotellet tydligen ingår i det svenska chartersortimentet – det är bara att beställa en resa dit alltså! Rekommenderas!

På kvällen åt vi av hotellets utmärkta & rikliga buffé med massor av mat, bland annat fisk och kött från utomhusgrillarna. Urläcker utsikt ut över ljussatta palmer i en av hotellets många pooler. Och äntligen så var alkoholförbudet över! Söta katter sällskapade runt fötterna, utomhus, där vi satt, och efter middagen tog vi en strandpromenad.

Under frukosten på söndagsmorgonen hörde vi ett pinglande ljud. Vi la märke till pinglet men funderade inte så mycket på varifrån det kom. Men sen så såg vi – från elefanten som kom intraskandes på gräsmattan! Coolt. Vet inte riktigt varför men det stora djuret tyckte morsan var särskilt spännande – vred & vände huvudet efter henne och kastade ut snabeln hela tiden. Kanske var det tröjfärgen eller det faktum att hon ännu inte hade duschat!!

Söndagen var inte riktigt lika vass, vädermässigt sett. Men det gjorde inte så mycket. Strandpromenad och sen låg vi i strandstolarna – läste, vilade och tog det lugnt. Det blåste ganska friskt men vindarna var srilankesiskt ljumma, och fortfarande inget av BBC:s regn.

Vid fyrasnåret betalade vi - inte dyrt - och sedan taxi hem tillbaka till Colombo. Chauffören körde uselt men som tur var körde han långsamt, och han var snäll mot andra trafikanter, men – som sagt – uselt! Åsså kom då till slut BBC:s regn. Och som det kom...