GOTT & BLANDAT OM JAG INTE HADE VARIT SÅ FÖRBANNAD

Egentligen skulle jag ju skriva att jag är förbannad. Men det är jag inte – inte längre, och inte så mycket. Eller så skulle jag skriva nåt om det heta & soliga vädret, om att regnovädren nu har tagit slut, men då skulle jag ju ljuga. I alla fall har väderleken gjort en u-sväng den senaste timmen, och nu sitter jag här med dyngsura skor och strumpor, och jag tror jag väntar med att ta mig hem till hotellet.

Men jag skiter i det! Istället kommer jag att förflytta mig till mig själv för ganska så exakt ett dygn sen. Och då var jag inte glad.


Nu är jag förbannad, riktigt förbannad. Har suttit här och laddat bilder och laddat bilder, skrivit och skrivit. Åsså ska allt bara ut på bloggen – dagens lilla berättelse, inklusive sexton bilder, är färdig för publicering! Så försvinner rubbet! Först nåt felmeddelande om nån HTML-tag som det är nån vajsing med. Sen – puff…! Borta…

Bilderna har jag ju kvar, de ligger i tryggt (nåja...!) förvar på hårddisken, men den spirituella texten har flugit sin kos – ajö…. Och inte hade jag sparat en endaste liten stavelse. Suck. Det är i såna här stunder som jag verkligen inte fattar varför jag håller på med det här! Jag går ju inte precis själv in på bloggen och tittar & läser! Och varje gång några bilder och lite text ska fixas ihop tar det ju faktiskt ett par timmar.

Bestämde mig för att det var slutbloggat nu. Tre timmars möda totalt i onödan. Men så sitter jag här ändå….! Och det gör jag för att det kanske är lite kul ändå. Och för att Stefan har tvingat mig till det – det var kravet för att jag skulle få låna digitalkameran! Men framför allt för att det ju är roligt med alla glada tillrop och kommentarer jag får på bloggen och i mejllådan.

Och nu struntar jag också totalt i det som just nu sker, och så har skett den senaste timmen – det myckna nedfallet av vatten från den srilankesiska himlen – och låter tanken sväva nånstans kring igår, men strax innan jag blev så där riktigt förbannad och lite matt och trött på den här bloggen, och när regnet kändes väldigt fjärran.

Så, varsågoda, trogna och nytillkomna läsare, ännu ett avsnitt från Sri Lanka:

Vädret har lugnat ner sig nu. En tydlig stabilisering. Med andra ord är det sol som gäller, och inte många droppar regn. Fuktig hetta som är ganska behaglig, och det är tydligen så det ska va den här tiden på året. Skyfallen som jag har fått uppleva inträffar normalt sett tidigare under säsongen, och borde vara överståndna sen flera veckor. Men många pratar om att regnperioden på senare år har sträckt ut sig, blivit längre och kanske lite intensivare, så pass att det talas om en trend, och om att det kan handla om konsekvenser av den globala uppvärmningen. I vilket fall som helst tycker jag att det är ganska skönt att slippa bli dyngsur på väg hem från jobbet, och med lite tur hinner jag hem till den här vykortslika utsikten från mitt hotellfönster, ut över Indiska Oceanen!

Och vrider jag blicken aningen till höger, ut genom fönstret, infinner sig ett lugn och en stor trygghet, för nere på gatan utanför vakar alltid två unga män. Skönt att ha militärbevakning bara tjugo meter från hotellrummet!

Vet egentligen inte riktigt vad det är som skyddas och mot vad, men det är väl tamilsk tigerterror som lurar och oroar, och beredskapen verkar ha höjts efter valet. Valet var ju en ganska så spännande tillställning, dock med ett stort förhinder på sluttampen – tamilsk bojkott av valet, en bojkott som med största sannolikhet avgjorde valet. Nu är bedömningen att Sri Lanka går en osäkrare framtid till mötes, med en ökad polarisering och risk för oroligheter och kanske t o m inbördeskrig.

Valet var annars på det hela taget en lugn tillställning, utan större våldsinslag – något människor hade varit oroliga för. Kanske var det myndigheternas massiva kampanj som gav resultat. Har ju nämnt det förut men här har ni bildbeviset!

Träffade ett par norrmän från norska ambassaden (som för övrigt ligger bara ett kort stenkast från mitt jobb) häromdan, på en dansk glöggfest! De var tämligen desillusionerade så här nån vecka efter valet. Norge har ju spelat en fundamental roll som fredsmäklare och förhandlare mellan regering och tamiler, och man betraktar valresultatet som ett stort bakslag. De berättade också att de faktiskt brukar säga att de kommer från Sverige om de blir tillfrågade av okända människor! Att vara norrman kan nämligen vara vanskligt i det här landet, och det finns galningar från bägge sidor av konflikten som anser att Norge bär skulden till den fortsatta konflikten, så därför är det ibland vettigt att ligga lite lågt med sitt norska medborgarskap…

Sri Lanka är ett fattigt land, det står bortom allt tvivel, och ibland drabbas man av västerländskt dåligt samvete när man promenerar genom slummiga områden (och då är ändå Colombo den rika delen av Sri Lanka), när man ser lemlästade & sjuka tiggare och när man blir varse om hur lite pengar merparten av srilankeserna tjänar. Och själv är man en välmående, småfet västlänning som lyfter ett väl tilltaget konsultarvode… Men som ger hyfsat med dricks…

Uppfinningsrikedomen, eller vad man nu ska kalla det, är stor, och det här poliskontoret, eller kanske snarare polishyddan, is sponsored by The Coca-Cola Company…!

Västinflytandet är påtagligt och trots att bara 2-3% av Sri Lankas befolkning är kristen, går det inte att ta miste på att det snart är jul… Vart man än går är det julpyntat & -skyltat, i affärerna skrålar julmusiken men otroligt nog ändå hyfsat smakfullt! Den här knappt tio meter höga tomten står utanför varuhuset Arpico - där har han stått i en månad nu – och i varuhuskassorna säljs det färgade kulor och glitter så det står härliga till! Känslan av att vandra runt i över trettio plusgrader bland buddister och någon enstaka hindu & muslim, och lyssna till White Christmas är tämligen absurd kan jag lova!

Och längs samma gata, bara hundratalet meter från den spöklika tomtejätten stötte jag på den här lilla krabaten, en meterlång ödla! Bara nån meter från avgasosande Colombo-trafik! Alltid spännande promenader & upplevelser på lut i Colombo! Ödlan försökte envist hitta ett tillräckligt stort hål i porten – kravlade fram och tillbaka, gång på gång – för att kunna ta sig igenom in till ett lite lummigare område på andra sidan.

Ja, det finns djur lite överallt i stan. Mest handlar det om hundar och katter men det finns annat. Förutom enstaka ödlor och fladdermöss så syns ibland en och annan ko eller oxe. Antingen helt på egen hand, sakta lunkandes på Colombos gator, eller som här, tvingad till tuff fysisk aktivitet mitt bland avgasmolnen!

Vi är ju ute och åker en hel del, Sanjaya & jag. Letar teknik och möbler och allt annat som behövs till en TV/radio-skola. Den här dagen skippade vi tuktuk-åkandet och ringde istället efter taxi. Brukar handla om en Toyota minibuss, sliten ska tilläggas. Och utan bilbälten. Och ingen AC. Men billigt är det! Den här gången åkte vi runt till affärer och några möten under två timmar. Med en och samma taxi troget väntande på oss. Slutnotan? 480 Rupees, sisådär 37 spänn! Och jag, jag satt i baksätet och svettades hela tiden, bara så ni vet!

Ett av besöken var till videospecialistfirman Ramsam Video Vision. Vi skulle kika på monitorer och videobelysning. Just lampor för TV/video verkar nästan vara tvärt omöjliga att uppbringa i Colombo! Nog för att det finns en hel del sol men en lampa eller två skulle göra susen, i varje fall av det jag har sett på TV att döma – ljussättning står liksom inte direkt i högsätet…! Men det ska vi då alltså råda bot på, och utbilda en ny generation srilankesiska TV-arbetare som ljussätter med lampor i högsta hugg! Kanske med den här exklusiva konstruktionen – den kinesiska 1000-wattaren Wind Gazer!

Ramsam hade plockat fram priser på vanliga Redhead-lampor som de skulle kunna importera åt oss, till sviniga priser så det blir nog några Wind Gazers istället, till en tredjedels kostnad! Inte svindlande vackra kanske, och konstruktionen övertygade inte helt och hållet men lampan i butiken ska ha varit ett förserieexemplar, och vi lovades en betydligt högre byggkvalitet om vi skulle beställa. Och Wind Gazer har ett ess i skjortärmen – en inbyggd dimmer! Lysande!!

Lite knepigare är det när det gäller ljus till studion. Ramsam-chefen hade precis varit i Singapore, och där hade han hittat en studio som hade lagts ner och nu skulle tekniken säljas, så han ville vi skulle köpa rubbet för 8000 dollar. Faktiskt ett bra pris för vad som ingick men, förutom några av de mindre lamporna, knappast superintressant för oss.
Ramsam Video Vision var en trevlig bekantskap – vi har redan lagt order på två 20-tums flatskärmar, åsså blir det nog några kinalampor! Här är en av killarna på firman – stort Hasselblad-fan – i det ungefär fem kvadratmeter stora kontoret!

I fredags var det något av premiär för vårt nya hus. Det är ju fortfarande tomt och öde, och murarna smyger fortfarande omkring med tegelstenar och murbruk, men klockan elva på fredagsförmiddagen slog portarna upp till fotoutställningen ”Colombo 01 to 06 – life along the railway track”!

Utställningen var en spontan avslutning på den veckokurs för etablerade tidningsfotografer som SLPI hade anordnat, under ledningen av svenska, men i Kairo bosatta, fotografen Mia Gröndahl. Flera av fotoserierna, med bifogade bildtexter, var faktiskt otroligt bra! Nu återstår bara för fotograferna att övertyga sina redaktionsledningar om att fotot ska få ta en större del av tidningssidorna, och att motiven kan vara annat än gubbar i kostym. Utställningen var faktiskt riktigt välbesökt, både av srilankesiska medier, vanligt folk och människor från diplomatsvängen. Merparten av människorna på bilden nedan är dock mina arbetskamrater.

Det är ju mycket som är underligt för en trög svensk, så här på andra sidan jordklotet, men samtidigt så ”accepterar” man saker och ting ganska så omgående och tänker att ”jaha, det är så här de gör, det är så det ser ut, och det här är väl precis som vanligt, här nere”. Men så är det inte alltid. Den här ceremonin, till exempel, förbryllade till och med en härdad srilankes som Sanjaya! Vi var i stadsdelen Fort, i de innersta delarna där man inte ser en västerlänning på flera timmar, och vi letade som vanligt efter hårda saker med knappar på, när det här gänget uppenbarade sig framför oss.

Och tyvärr kan jag inte riktigt förklara vad det handlar om! Men det var alltså ett gäng på ett lastbilsflak med någon form av gudalik varelse. Lastbilen körde fram och tillbaka, kanske 20-25 meter, stannade vid ena änden och där skruvade de av huvudet på figuren och satte dit ett nytt, ett annat. Åsså gasade de på de 20-25 metrarna igen, bort till en annan figur, uppburen av ett tiotal män, på ett par rejäla stänger.

Verkade som om att det hela skulle symbolisera nån sorts fajt mellan de två figurerna, ihärdigt ackompanjerad av ett intensivt dunkande på stora trummor, hela tiden. Lastbilen kör tillbaka, nytt huvud, kör fram igen åsså ny fajt, och så fortsatte det hur länge som helst. Några timmar senare stötte vi på ekipagen igen, i ett annat kvarter. Och Sanjaya bara skakade på huvudet och fattade ingenting. Inte jag heller. Men häftigt, det var det!

Men det allra, allra mest underliga i Sri Lanka, det är ju det där spelet. Eller sporten. Som belamrar TV-kanalerna konstant, och som är både långtråkigt och obegripligt. Men som är såååå stoooort här! Hela Sri Lanka stannar under landskamperna, och toppspelarna får värsta film- och rockstjärnebehandlingen, och är stenrika, även med västmått mätt!

Se där vad kolonialismen kan ställa till med!!