HEMMA

Slut på batteriet i kameran. Annars hade ni fått se en bild på ganska trött Ackel som precis anlänt till Arlanda, mött av morsan. Men det blir bara lite text.

Bagaget kom inte fram. Hoppas stora väskan kan dyka upp imorrn eller senast på julafton, annars blir det ju inga julklappar! Vore trist.

Som sagt lite trött. Klev upp halv fem srilankesisk tid för att ta mig med taxi till flygplatsen. Man måste va på plats minst tre timmar innan avgång, pga säkerhetsskäl, man får alltså inte ta med sig några tamilska frihetsbomber helt enkelt.

De tolv timmarna till London, Heathrow, gick smärtfritt. Hade bara sovit två timmar natten innan avresa så jag var rätt mosig och kunde sova stötvist. Det var dessutom gott om plats på planet så man kunde sträcka ut sig rätt så bra. När planet hade landat på Heathrow upptäckte jag att vi hade haft expresident Chandrika som medresenär! Hoppsan! Blev lite viskande miniuppståndelse när passagerarna upptäckte henne när hon skulle kliva av.

Sen vandrade jag omkring på Heathrow i tre timmar, taxfreeshoppade lite, innan det var dags för sista turen till Stockholm. Fullsatt plan och puckad blondin framför som tvunget skulle luta sätet. Satt som i ett skruvstäd hela vägen och var arg. Hon drog inte upp stolsryggen ens när vi landade. Fy!

Lite temperaturskillnad att kliva ut i den stockholmska vinternatten. Friskt och skönt. Hoppas nu bara väskan dyker upp.

Nu ska jag lägga mig. Och klockan, den är snart sex på morgon i Colombo!

IN I DET NÄSTSISTA

En sista liten blogg så här på onsdagskvällen när jag sitter och fixar med det allra, allra sista innan jag måste hem till hotellet för att packa. Ska upp tidigt imorrn bitti, innan fem, för jag måste va på flygplatsen senast kl 05.50. Sen ska jag sitta där i tre timmar och vänta på planets avgång... Suck. Åsså härliga (inte) tolv timmar till Heathrow där WH Smith med högar av härliga engelska biltidningar väntar på min ivriga plånbok! Några timmar där står man väl ut med, åsså en sista tur till Arlanda. Landar nån gång efter nio på kvällen. Lär va trött. Men det ska bli kul att komma hem. En sväng.

För det blir returresa ner hit igen snart...! Är hemma bara två veckor, sen åker jag tillbaka för att försöka slutföra projektet här nere! Blev helt klart idag. Känns faktiskt skönt. Även om det blir en aning stressigt, minst sagt. Men va fasen! Det löser sig!

Lite smidigt är det ju också för jag kan lämna en hel del packning här nere, mest kläder som jag ju ändå kommer att behöva när jag är på plats igen, och som jag tar med mig hem nästa gång istället. Och då får jag ju plats med en massa tekniska prylar som jag redan har beställt hemma i Sverige, och ännu mer som jag ska köpa där. Där i civilisationen!



Kollegorna - Sanjaya, Jega & Yahiya - föreslog en avskedsmiddag, så vi hoppade in i ett par tuk tuk tidigare under kvällen, och åkte till en liten lokal restaurang. Fantastiskt gott srilankesiskt käk! Tyvärr ingen öl utan det fick bli färskpressad limejuice istället. Vi hade det betydligt trevligare än vad min taffliga bildkonst låter påskina, och utanför höger bildkant sitter Yahiya - lovar!

Imorgon bitti ska dessa herrar börja beta av mina tre tätskrivna A4-sidors att-göra-lista!! Och min mejlpiska kommer att räcka ända från Sverige!

BÖRJAR LIKNA NÅT

Söndag eftermiddag och bara tre dar kvar. Det kommer minsann bli en slutspurt som heter duga om jag ska hinna allt jag har tänkt mig! Men det roliga är att det nu faktiskt börjar se ut lite som det är tänkt att se ut! Det är färdigreglat överallt där de nya väggarna ska upp, och merparten av gipsskivorna har också kommit på plats. När det är färdigt är jag övertygad om att det kommer att bli hur bra som helst och riktigt snyggt! Ovan syns vad som är på väg att bli fönstret i TV-kontrollrummet - flitiga bloggläsare har sett väggen förut, när den var precis uppmurad. Nu är fönsterkarmarna på plats, glaset ska bara dit, åsså ska det tätas. Och luftkonditioneringsburken är upphängd. På tisdag ska de specialbyggda möblerna, bänkar för tekniken, vara färdiga och monteras! Och med lite tur blir de klantiga elektrikerna alldeles snart färdiga med strömdragningen ut till kontrollrummet, som för övrigt tidigare faktiskt var en balkong!
New Interiors heter företaget som bygger om huset åt oss, och så här ser ritningen ut för det våningsplan, det övre, som förändras mest. Blir faktiskt ett helt nytt hus och jag tror det kommer att funka kalasbra när det väl blir färdigt. Ingången till våningsplanet hittar ni lägst ner, i mitten. Sedan en snirklig liten hall, i vilken man får lov att ta av sig skorna innan man traskar vidare! Två lektionssalar, en till vänster och en till höger. Och rakt fram ligger alla studio- och redigeringslokaler.

Nu befinner vi oss inne i det högra av de nya klassrummen, det större av de två, med lite underlig form för att entréns korridor ska få plats. Här kommer det att finnas fast monterad ljud- och bildutrustning, stor whiteboard & projektionsduk, stolar med inbyggt litet skrivbord anländer snart, och då blir det nog ett alldeles utmärkt klassrum att undervisa i!

Och det här är den sk Radio Editing Hall. Här kommer sex datorer med tjusiga, platta skärmar att monteras. Dessutom vägghängd TV & fasta högtalare, så man kommer att kunna följa vad som händer inne i TV- respektive radiostudion. Åsså heltäckningsmatta, målade väggar, möbler och en massa glada studenter! Dörröppningen till höger är in till ljudslussen genom vilken man kan ta sig till radio- & TV-studior. Innanför den ofärdiga väggen med isolering hittar man radiokontrollrummet, skevt & snett ritat efter akustikens alla regler!

Och nu är vi i TV-studion. Sanjaya inspekterar när de sk "rårna" för studiobelysningen kommer på plats. Med lite tur kommer allt bygg- och elektrikerarbete i TV-studion och dess kontrollrum vara klart imorgon Vore bra för då blir det betydligt enklare för oss att börja dra kabel, nån kilometer eller så...! Håll nu bara tummarna för att vi ska hitta BNC-kontakter som funkar, det har nämligen varit svårt. Annars ligger vi pyrt till..........

RADARFEL

Idag har det varit en sån där jobbig dag, och jag har förbannat Sri Lanka flera gånger om. Inget jättestort, bara en massa småtrassel, strul, lathet & ineffektivitet, och jag har fått bita mig i tungan flera gånger om. Jag har varit sååå frustrerad, och förmodligen handlar det oxå om att jag inte har så många dar kvar här innan hemfärd, och det är så mycket som måste fixas, bestämmas och förberedas. Åsså är det ju jul snart och i varje fall några klappar borde jag försöka hinna fixa.

Den här stackaren hittade jag på trottoaren utanför jobbet. Kanske fel på radarn och rätt in i en stolpe. Kanske inte precis, men nåt liknande, har det alltså känts som idag. Men imorrn är det en ny dag, den första av de kvarvarande fem...!

POYA-RYCKET

Trots Poya har vi varit igång idag. Både Sanjaya & Jega har varit här. Jega har fortsatt skriva på teknikinventeringslistan med alla tråkiga serienummer & annat nödvändigt, och Sanjay har borrat plastlådor hela dagen, och skruvat i RCA- & BNC-kontakter. Lådorna ska sitta fastskruvade på väggarna där det hänger TV-apparater som ska kunna spela upp radio & TV från studiorna, och imorrn ska alla kabelkanaler komma så då ska vi börja dra kabel!
Åsså har äntligen en av de två 20-tums platta skärmarna (till TV-kontrollrummet) levererats med en tuk tuk! Nachus heter märket, en kvalitetsprodukt från Singapore!
Apropå Singapore så befinner sig tekniken som är beställd därifrån fortfarande i den srilankesiska tullens trygga förvar.... En vecka har gått sen paketen landade med FedEx och just nu kollar väl tulltjänstemännen hur länge vi orkar vänta, och funderar på om de månne har nån liten mutslant rullande deras väg. Men nåt sånt kommer inte att hända - sorry guys!
Till vänster, på datorskärmen, kan man eventuellt se några testritningar (om man tittar noga!) på 19-tums racklådor som vi förhoppningsvis ska kunna börja bygga imorrn!
Sex dagar kvar...!

GANG OF FOUR

Ingen idé ni försöker förstora bilden! Den håller liksom inte för det. Jag berättar istället, helt enkelt, vad den föreställer! Från vänster; Yahiya, Ackel, Jega & Sanjaya; kärngänget som under min piska utför storverk på 65/1 Ward Place i Colombo! Och bakom oss, ingången till Sri Lanka College of Journalism's nya TV-& radiohus som just nu genomgår en makalös interiör transformation!
Jo, bilden är ju alltså lite suddig. Vi tvingade en stackars, äldre säkerhetsvakt att ta bilden och han var så nervös att han skakade, stackaren, och resultatet blev därefter! Strax därefter försvann solljuset, så vi klev in i presshuset där vi fick en annan fotograf att ställa upp:

Trots alla vedermödor har vi det faktiskt kul tillsammans för det mesta. Mina tre gängkollegor kommer att vara lärarna på den nya radio- & TV-utbildningen. När väl huset är färdigt alltså, och all utrustning har kommit...! Det går väl sisådär på den fronten. Inne i nya kåken är det i och för sig full rulle - även om rullen har startat lite sent - och om bara ett par dar kommer det att se riktigt häftigt ut, hoppas jag - nya rum inne huset, nytt innertak, luftkonditioneringar, heltäckningsmattor, fräscha möbler och ny ström dragen! Det går dock lite segare med utrustningen som i sakta mak har börjat anlända. Tyvärr för sakta för att jag ska kunna hinna ha en chans att koppla in den. Mestadelen lär anlända på julafton...! Hade ju varit ganska trevliga klappar att sprätta upp, men så blir det alltså inte eftersom jag ju kommer att va hemma i kylan och blasket då....

Det här är fotograf nummer två, den något mindre nervöse, med stadigare fingertoppskänsla. Ramanayake heter han, är säkerhetsvakt han med, med presshuset som sitt revir. Vi umgås en hel del på kvällstid då bara han & jag är kvar - blir mycket teckenspråk och armviftande eftersom hans engelska är nästan lika risig som min singalesiska!

Ska ju alltså bli jättekul att komma hem till jul men det är med blandade känslor jag beger mig iväg härifrån. Känns rejält frustrerande att behöva åka när det är så nära till att allt blir klart. En vecka till hade faktiskt gjort underverk. Men det är som det är, och inte mycket att göra åt saken. Ska göra mitt bästa den sista veckan och med lite tur kommer kollegorna bara behöva ställa upp utrustningen på sina platser, när den dyker upp, plocka fram mina tjusiga kabellistor, leta reda på rätta sladdnummerna och trycka in BNC:erna, XLR:erna och allt vad kontakterna heter, i de angivna hålen, åsså - simsalabim - så funkar allt perfekt! Kanske. Nåja, det finns ju faktiskt telefon & mejl, och med lite tur blir det en sväng ner hit igen till våren eller sommaren. Skulle va jättekul - gäller bara att hitta ett litet hål nånstans för en resa.

Imorrn är det Poya, buddistisk fullmånehelgdag, årets sista, den sk Unduvap Poya, och alla är lediga. Inte så dumt med många religioner - enligt Sanjaya har srilankeserna flest helgdagar av alla i hela världen! Se där, vad bra man har det i ett mångkulturellt samhälle!
En kärv ateist från Skandinavien struntar dock i fullmånarna och beger sig som vanligt till arbetet imorgon bitti, och faktiskt gör kollegorna mig sällskap! Kanske inte hela dan, men dock. Och då blir det fortsatt arbete med våra sysslor. Och Sanjaya, han får fortsätta borra med nya, fina, kinesiska skruvdragaren - det ska bli tjusiga små anslutningslådor med RCA- & BNC-kontakter! Bara så att ni vet!

STEFAN MANGLAS I RUTAN!

Ja, det har ju inte dugg med Sri Lanka att göra, annat än att jag - en dag när det plötsligt blev lite fart i linan - satt vid datorn här nere och kunde titta på det här klippet.

Och det är alltså Stefan, den hygglige kamerautlånaren som har möjliggjort den visuella delen av min blogg (se där, ännu en koppling!), som sitter i Gomorron-soffan och blir ställd mot väggen av tittarombudsmannen som undrar varför det visas så många trailrar i SVT!

Men han har ju inte en chans mot Stefan....!

Titta själva!!

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=26335&lid=SVT-_ombudsmannen

Klicka på "Se inslagen", till höger.

Välj sedan klippet

051123: Om trailrar för kommande program

MEDITATIVA & STORA DJUR

Jag har inte lång tid kvar här nu, och det är mycket kvar att göra. Därför har jag bestämt mig för att det är jobb som gäller resten av tiden, och inget turistande. Tyvärr, för jag hade ju velat hinna se lite mer av Sri Lanka. Men jag måste hinna så mycket som möjligt. Alltså: jobb alla dagar som är kvar, inklusive helgdagar.

Men så sa Johan "Ska vi inte ta en tur, du och jag, en bit inåt landet, till ett elefantreservat!?" Och det lät ju lockande, och frågan är ju om jag kommer att vara så effektiv om jag jobbar femton timmar om dan, sju dar i veckan, varenda dag fram tills avfärd. Nej, det behövs lite vila och paus också. Så Johans schyssta erbjudande accepterades med glädje, och tidigt i lördags morse tog vi hans Land Rover och åkte nordösterut, upp mot bergigare trakter. Mot elefanterna, och Pinnawela Elephant Orphanage.

Pinnawela ligger inte speciellt långt från Colombo, kanske sex mil, men det tar styva två timmar att ta sig dit med bil. Vägarna i Sri Lanka är inte i speciellt bra skick, trafiken är intensiv och kräver uppmärksamhet hela tiden, och vi åkte ju faktiskt lite uppåt också, mot de srilankesiska bergsområdena. Det regnade ganska så rejält när vi begav oss iväg men det hann sluta under färden. Och det var verkligen värt att åka två timmar på kurviga & skakiga vägar för att komma till Pinnawela Elephant Orphanage, till behagligt sval lufttemperatur!

Vi hade tur och kom precis lagom tills dess att alla elefanter vandrade ner i floden för det dagliga badet och gyttjerullningen, och det var verkligen fantastiskt att se femtiotalet elefanter, små ungar och vuxna, ute i det fria, och så nära! Helt annorlunda än på en djurpark eller en cirkus.

Pinnawela Elephant Orphanage tar hand om elefanter från hela Sri Lanka, elefanter som har skadats eller som har mist sina föräldrar. Det händer att elefanter dödas av lantbrukare som inte vill ha dem på sina marker, och även inbördeskriget har satt sina spår. En av elefanterna vi såg hade trampat på en landmina och blivit av med delar av sitt högra framben.

Elefanten på öppningsbilden högst upp var en livsnjutare av stora mått. Låg och rullade sig i vattnet mest hela tiden och såg ut att ha det hur bra som helst! Men det fantastiska var att man kunde komma nära elefanterna, och jag tog mig en tur bort mot just den här elefanten.

Efter en stund kom en av skötarna fram. Han ropade på elefanten och sa till den att kliva upp ur vattnet vilket den naturligtvis gjorde på en gång! Åsså fick jag mata den och hälsa på riktigt!

Precis vid floden, där elefanterna badar & gyttjar sig, ligger en restauarang. Vi tog oss en sen frukost, Johan & jag, och bara satt och tittade, njöt av sceneriet. Det var en rent av meditativ känsla att befinna sig alldeles bredvid de här mäktiga djuren. Hur läckert som helst!



Det blev ett par timmar på Pinnawela Elephant Orphanage, innan vi begav oss hem, och jag är så glad att Johan kom med erbjudandet, att jag fick se och träffa elefanterna. Tror att jag kommer att jobba mycket bättre nu, resten av tiden!

ETT ÄN STARKARE SKEN

Bara 1½ vecka kvar nu. Kommer att bli rejält stressigt det här, men det känns betydligt bättre nu, för det börjar hända saker!

Det kanske inte är det mest betydelsefulla som har hänt, men det hade i varje fall ett stort symboliskt värde - det bjöds in till öl- & snacksparty utanför nya huset i fredags! Personal samt kursdeltagare på senaste veckokursen (ledd av Micael Lindholm, från SR:s P1 Morgon, han syns i framkant av bilden, till vänster) svängde en bägare eller två, och firade att det nu på allvar händer saker i nya kåken!



Och shoppandet fortsätter, trots avsaknaden av pengar. Ja, egentligen finns det ju pengar, det är bara det att det är så svårt att komma åt dem! Pressinstitutets administration och byråkrati är inte direkt nådig, och det tar en evig tid att genomföra det enklaste lilla, till exempel som att få en slant att köpa en skruvmejsel för. Att gå till en affär med en rekvisition för att handla och sen få en faktura på posten, det är tvärt omöjligt i Sri Lanka. Här är det cash som gäller, antingen när man får skruvmejseln i handen i affären, eller så ska det betalas i förskott! Här är Yahiya, en av mina nytillträdda kollegor, samt chauffören John (ja, vi har fått vår egen minibuss, en Hyundai!!) ute på verktygsshopping.

Det är förskottsbetalning som gäller för mestadelen av den teknik vi handlar. Vi telefonerar, springer runt och letar grejor. Sen bestämmer vi oss för vad vi ska ha. Därefter ber vi företagen ifråga att faxa oss en formell offert, med precis det antal vi önskar köpa av aktuell vara, och till det överenskomna priset. I offerten står oxå huruvida företaget ska ha 50, 75 eller 100% av pengarna i förskott. Offerten presenteras sedan för Keith, institutets chef. Vi berättar och beskriver vad det är för nåt vi önskar handla, dubbelkollar mot den beslutade budgeten. Keith skriver sen (och det kan han dröja med nån dag...) en formell "purchase order", en beställning helt enkelt, som faxas till affären. Därefter tar själva pengaprocessen vid....! Keith ber ekonomiavdelningen skriva ut en check på beloppet, och det tar sin lilla tid. Sen ska checken till Keith för underskrift, därefter budas den till styrelseordföranden som också ska skriva under. Tillbaka till SLPI. Önskar företaget få pengarna betalda med check ringer vi sedan upp företaget som skickar ett bud hit som hämtar checken. Är det kontanter som gäller så får någon härifrån kila ner till banken och ta ut pengarna. Sen får vi pengarna, och beger oss ut till företaget eller affären och ger dem pengarna. Med lite tur har de nån av varorna i lager, och vi får med oss hem. Annars får vi vänta, och då handlar det om allt ifrån två dar till kanske tre veckor tills vi får grejorna....! Och under tiden så sliter jag mitt hår som bara blir tunnare och tunnare! För att inte tala om all svett som sprutar ut ur kroppen och sätter sig i klädfibrerna!!

Men man vänjer sig. Och man hittar vägar förbi i varje fall en del av strulet. Lösningen har senaste veckan hetat Ackels plånbok! Jag orkar inte invänta alla steg i pengaprocessen så därför handlar jag för egna pengar utan att fråga. Sen får det ta den tid det tar helt enkelt innan jag får tillbaka mina pengar.

Det är ganska så fascinerande att se hur det går till att betala när man är ute och handlar i en butik. Nu snackar vi inte en vanlig affär, som en klädesaffär eller mataffär, utan t ex verktygs- och byggmaterialaffärerna på Sri Sangaraja Mawatha, Colombos överlägset mest välsorterade gata i nämnda genre. Först gör man upp med en kille som plockar ihop prylarna man vill ha, och som sen skriver ett detaljerat kvitto på vad man ska köpa och vad det kostar. Jag ger honom pengarna och därefter så kilar han iväg till nästa filur som ska kolla att det ser okej ut eller nåt (vet faktiskt inte vad han gör!). Vidare till nästa gubbe som sitter innanför en gallerförsedd bur. Han tar emot pengarna och sätter sin stämpel på kvittot. Sen dags för nästa man i kedjan - det är han som syns på bilden ovan. Han kollar så att kvittot stämmer med varorna vi vill ta med oss. Sen får jag min växel, och eventuellt varorna. Annars så fixas det av en slutgiltig gubbe i uniform som det står security på!!! Fascinerande.

Mina hittills dryga 3000 kronors utlägg har inneburit att vi har kunnat köpa lite småprylar, sånt som behövs för installationen och annat. Och det känns bra. Ännu bättre känns det när faktiskt affärer och företag börjar leverera! Vi har nu fått alla sju videokameror, tre stativ, två ljudmixrar, åsså de här lådorna - VHS-bandare, DVD-spelare och projektorn, en Panasonic PT-LM2E (oansenlig brun låda längst ner till höger)! Och ännu mer verkar va på gång den närmaste tiden - yippie!! Tyvärr dock ett litet bakslag - fick i fredags reda på att all ljudteknik från Behringer kommer att anlända till Sri Lanka onsdagen den 21:a december. Jag åker på morgonen den 22:a, och den tekniken hade behövt komma medan jag fortfarande är kvar....

Ett annat sätt att handla är på webben. Från andra länder. Smidigt. Billigt. Och snabba leveranser. Inte.

Återigen så ställer trögheten här på jobbet till det för oss. Hade önskat att mitt Visa-kort skulle kunna användas även för de här inköpen, men beloppen är lite väl stora för det. Vi handlar till exempel gerjor från Singapore för i runda slängar 150 000 kronor. Åsså de här headseten från USA. Bara 400 dollar. Men jösses vad struligt det var att få den affären i land! Nu är den dock det. Bara fördröjd en vecka eller så.... Men amerikanarna har lovat snabba puckar, så med lite tur kan lurarna va här i mitten av veckan. Strulet med de här headseten får jag nog annars ta på mig skulden för. Inte att beställningen fördröjdes men att vi så här i panik fick extrabeställa. Lurarna med mick ska avändas i talkback-systemet i TV-studion, och de ursprungliga mickarna - som ju var så billiga och bra, och som fanns att få tag på här i Colombo - var ju electretmickar och funkar inte i mitt specialsystem. Måste ha dynamiska mickar ju! Pucko!! Tänkte inte på det...

Imorrn ska jag kila iväg (det blir nog kila för minibussen är på verkstad - CHECK ENGINE lyste rött och argt när vi tog senaste turen...) till en liten firma som heter Silvertones. Där ska jag köpa sisådär en kilometer ljud- & bildkabel. Och en massa kontakter och annat kul. Åsså ska jag be dem göra metallådor efter våra önskemål. Fem lådor hade jag tänkt mig, och jag hoppas de kan sätta igång meddetsamma med tillverkningen för vi behöver dem nu! Det här är en av studioboxarna.

Trots alla små bakslag så känns det ändå ganska så bra och den kommande veckan hoppas jag blir en lyftets vecka! Veckan då vi med ökande tillfredsställelse ser hur radio- & TV-huset sakta men säkert närmar sig sitt slutgiltiga utseende! Muraren har verkligen varit en klippa - murat snabbt & snyggt. Och inte gnällt när vi har kommit med fler önskemål. Som t ex hålet i väggen här som ska bli fönstret mellan radiostudio & kontrollrum.

Och elektrikerna är i full gång. Lite tidigare än vad vi egentligen hade önskat! Och fel företag som gör det! Men det är en helt annan historia. Nu får vi i alla fall all den ström vi behöver!

Byggföretaget som ska sätta upp alla nya innerväggar upptäckte när de skulle börja, att taket var snett och krokigt....! Och därför har nu beslutet tagits att ett nytt innertak ska tillverkas och sättas upp. Efter många om och men, och högljudda diskussioner mellan Sanjaya och Keith....!

Men Sanjaya har verkligen varit en klippa den här veckan, och i fredags uträttade han storverk. Förmodligen lyckades han snabba på projektet med en vecka genom att jobba i ett ursinnigt tempo under en dag, och genom att gå sina egna vägar! Det är jag honom stort tack skyldig! Han kommer verkligen att förtjäna de två 15-kronors ljusstakarna från IKEA som morsan lämnade efter sig, och som Sanjaya ska få innan jag åker hem! Och visst är han tjusig i sin eleganta röda dress!

FÖR ANDREAS OCH ALLA ANDRA FANS

Ska passa mig för att döpa bilderna med svenska bokstäver - Å, Ä & Ö! Har råkat göra det nån gång, och det tycker inte Blogger om, för då kan man inte få upp bilderna i full upplösning. Och eftersom så många av er ju trycker upp gigantiska affischer av alla mina fotografiska mästerverk, gör jag härmed en av mina tidigare bilder tillgänglig i högupplöst format! Varsågod Andreas!! ;-)

GOTT & BLANDAT OM JAG INTE HADE VARIT SÅ FÖRBANNAD

Egentligen skulle jag ju skriva att jag är förbannad. Men det är jag inte – inte längre, och inte så mycket. Eller så skulle jag skriva nåt om det heta & soliga vädret, om att regnovädren nu har tagit slut, men då skulle jag ju ljuga. I alla fall har väderleken gjort en u-sväng den senaste timmen, och nu sitter jag här med dyngsura skor och strumpor, och jag tror jag väntar med att ta mig hem till hotellet.

Men jag skiter i det! Istället kommer jag att förflytta mig till mig själv för ganska så exakt ett dygn sen. Och då var jag inte glad.


Nu är jag förbannad, riktigt förbannad. Har suttit här och laddat bilder och laddat bilder, skrivit och skrivit. Åsså ska allt bara ut på bloggen – dagens lilla berättelse, inklusive sexton bilder, är färdig för publicering! Så försvinner rubbet! Först nåt felmeddelande om nån HTML-tag som det är nån vajsing med. Sen – puff…! Borta…

Bilderna har jag ju kvar, de ligger i tryggt (nåja...!) förvar på hårddisken, men den spirituella texten har flugit sin kos – ajö…. Och inte hade jag sparat en endaste liten stavelse. Suck. Det är i såna här stunder som jag verkligen inte fattar varför jag håller på med det här! Jag går ju inte precis själv in på bloggen och tittar & läser! Och varje gång några bilder och lite text ska fixas ihop tar det ju faktiskt ett par timmar.

Bestämde mig för att det var slutbloggat nu. Tre timmars möda totalt i onödan. Men så sitter jag här ändå….! Och det gör jag för att det kanske är lite kul ändå. Och för att Stefan har tvingat mig till det – det var kravet för att jag skulle få låna digitalkameran! Men framför allt för att det ju är roligt med alla glada tillrop och kommentarer jag får på bloggen och i mejllådan.

Och nu struntar jag också totalt i det som just nu sker, och så har skett den senaste timmen – det myckna nedfallet av vatten från den srilankesiska himlen – och låter tanken sväva nånstans kring igår, men strax innan jag blev så där riktigt förbannad och lite matt och trött på den här bloggen, och när regnet kändes väldigt fjärran.

Så, varsågoda, trogna och nytillkomna läsare, ännu ett avsnitt från Sri Lanka:

Vädret har lugnat ner sig nu. En tydlig stabilisering. Med andra ord är det sol som gäller, och inte många droppar regn. Fuktig hetta som är ganska behaglig, och det är tydligen så det ska va den här tiden på året. Skyfallen som jag har fått uppleva inträffar normalt sett tidigare under säsongen, och borde vara överståndna sen flera veckor. Men många pratar om att regnperioden på senare år har sträckt ut sig, blivit längre och kanske lite intensivare, så pass att det talas om en trend, och om att det kan handla om konsekvenser av den globala uppvärmningen. I vilket fall som helst tycker jag att det är ganska skönt att slippa bli dyngsur på väg hem från jobbet, och med lite tur hinner jag hem till den här vykortslika utsikten från mitt hotellfönster, ut över Indiska Oceanen!

Och vrider jag blicken aningen till höger, ut genom fönstret, infinner sig ett lugn och en stor trygghet, för nere på gatan utanför vakar alltid två unga män. Skönt att ha militärbevakning bara tjugo meter från hotellrummet!

Vet egentligen inte riktigt vad det är som skyddas och mot vad, men det är väl tamilsk tigerterror som lurar och oroar, och beredskapen verkar ha höjts efter valet. Valet var ju en ganska så spännande tillställning, dock med ett stort förhinder på sluttampen – tamilsk bojkott av valet, en bojkott som med största sannolikhet avgjorde valet. Nu är bedömningen att Sri Lanka går en osäkrare framtid till mötes, med en ökad polarisering och risk för oroligheter och kanske t o m inbördeskrig.

Valet var annars på det hela taget en lugn tillställning, utan större våldsinslag – något människor hade varit oroliga för. Kanske var det myndigheternas massiva kampanj som gav resultat. Har ju nämnt det förut men här har ni bildbeviset!

Träffade ett par norrmän från norska ambassaden (som för övrigt ligger bara ett kort stenkast från mitt jobb) häromdan, på en dansk glöggfest! De var tämligen desillusionerade så här nån vecka efter valet. Norge har ju spelat en fundamental roll som fredsmäklare och förhandlare mellan regering och tamiler, och man betraktar valresultatet som ett stort bakslag. De berättade också att de faktiskt brukar säga att de kommer från Sverige om de blir tillfrågade av okända människor! Att vara norrman kan nämligen vara vanskligt i det här landet, och det finns galningar från bägge sidor av konflikten som anser att Norge bär skulden till den fortsatta konflikten, så därför är det ibland vettigt att ligga lite lågt med sitt norska medborgarskap…

Sri Lanka är ett fattigt land, det står bortom allt tvivel, och ibland drabbas man av västerländskt dåligt samvete när man promenerar genom slummiga områden (och då är ändå Colombo den rika delen av Sri Lanka), när man ser lemlästade & sjuka tiggare och när man blir varse om hur lite pengar merparten av srilankeserna tjänar. Och själv är man en välmående, småfet västlänning som lyfter ett väl tilltaget konsultarvode… Men som ger hyfsat med dricks…

Uppfinningsrikedomen, eller vad man nu ska kalla det, är stor, och det här poliskontoret, eller kanske snarare polishyddan, is sponsored by The Coca-Cola Company…!

Västinflytandet är påtagligt och trots att bara 2-3% av Sri Lankas befolkning är kristen, går det inte att ta miste på att det snart är jul… Vart man än går är det julpyntat & -skyltat, i affärerna skrålar julmusiken men otroligt nog ändå hyfsat smakfullt! Den här knappt tio meter höga tomten står utanför varuhuset Arpico - där har han stått i en månad nu – och i varuhuskassorna säljs det färgade kulor och glitter så det står härliga till! Känslan av att vandra runt i över trettio plusgrader bland buddister och någon enstaka hindu & muslim, och lyssna till White Christmas är tämligen absurd kan jag lova!

Och längs samma gata, bara hundratalet meter från den spöklika tomtejätten stötte jag på den här lilla krabaten, en meterlång ödla! Bara nån meter från avgasosande Colombo-trafik! Alltid spännande promenader & upplevelser på lut i Colombo! Ödlan försökte envist hitta ett tillräckligt stort hål i porten – kravlade fram och tillbaka, gång på gång – för att kunna ta sig igenom in till ett lite lummigare område på andra sidan.

Ja, det finns djur lite överallt i stan. Mest handlar det om hundar och katter men det finns annat. Förutom enstaka ödlor och fladdermöss så syns ibland en och annan ko eller oxe. Antingen helt på egen hand, sakta lunkandes på Colombos gator, eller som här, tvingad till tuff fysisk aktivitet mitt bland avgasmolnen!

Vi är ju ute och åker en hel del, Sanjaya & jag. Letar teknik och möbler och allt annat som behövs till en TV/radio-skola. Den här dagen skippade vi tuktuk-åkandet och ringde istället efter taxi. Brukar handla om en Toyota minibuss, sliten ska tilläggas. Och utan bilbälten. Och ingen AC. Men billigt är det! Den här gången åkte vi runt till affärer och några möten under två timmar. Med en och samma taxi troget väntande på oss. Slutnotan? 480 Rupees, sisådär 37 spänn! Och jag, jag satt i baksätet och svettades hela tiden, bara så ni vet!

Ett av besöken var till videospecialistfirman Ramsam Video Vision. Vi skulle kika på monitorer och videobelysning. Just lampor för TV/video verkar nästan vara tvärt omöjliga att uppbringa i Colombo! Nog för att det finns en hel del sol men en lampa eller två skulle göra susen, i varje fall av det jag har sett på TV att döma – ljussättning står liksom inte direkt i högsätet…! Men det ska vi då alltså råda bot på, och utbilda en ny generation srilankesiska TV-arbetare som ljussätter med lampor i högsta hugg! Kanske med den här exklusiva konstruktionen – den kinesiska 1000-wattaren Wind Gazer!

Ramsam hade plockat fram priser på vanliga Redhead-lampor som de skulle kunna importera åt oss, till sviniga priser så det blir nog några Wind Gazers istället, till en tredjedels kostnad! Inte svindlande vackra kanske, och konstruktionen övertygade inte helt och hållet men lampan i butiken ska ha varit ett förserieexemplar, och vi lovades en betydligt högre byggkvalitet om vi skulle beställa. Och Wind Gazer har ett ess i skjortärmen – en inbyggd dimmer! Lysande!!

Lite knepigare är det när det gäller ljus till studion. Ramsam-chefen hade precis varit i Singapore, och där hade han hittat en studio som hade lagts ner och nu skulle tekniken säljas, så han ville vi skulle köpa rubbet för 8000 dollar. Faktiskt ett bra pris för vad som ingick men, förutom några av de mindre lamporna, knappast superintressant för oss.
Ramsam Video Vision var en trevlig bekantskap – vi har redan lagt order på två 20-tums flatskärmar, åsså blir det nog några kinalampor! Här är en av killarna på firman – stort Hasselblad-fan – i det ungefär fem kvadratmeter stora kontoret!

I fredags var det något av premiär för vårt nya hus. Det är ju fortfarande tomt och öde, och murarna smyger fortfarande omkring med tegelstenar och murbruk, men klockan elva på fredagsförmiddagen slog portarna upp till fotoutställningen ”Colombo 01 to 06 – life along the railway track”!

Utställningen var en spontan avslutning på den veckokurs för etablerade tidningsfotografer som SLPI hade anordnat, under ledningen av svenska, men i Kairo bosatta, fotografen Mia Gröndahl. Flera av fotoserierna, med bifogade bildtexter, var faktiskt otroligt bra! Nu återstår bara för fotograferna att övertyga sina redaktionsledningar om att fotot ska få ta en större del av tidningssidorna, och att motiven kan vara annat än gubbar i kostym. Utställningen var faktiskt riktigt välbesökt, både av srilankesiska medier, vanligt folk och människor från diplomatsvängen. Merparten av människorna på bilden nedan är dock mina arbetskamrater.

Det är ju mycket som är underligt för en trög svensk, så här på andra sidan jordklotet, men samtidigt så ”accepterar” man saker och ting ganska så omgående och tänker att ”jaha, det är så här de gör, det är så det ser ut, och det här är väl precis som vanligt, här nere”. Men så är det inte alltid. Den här ceremonin, till exempel, förbryllade till och med en härdad srilankes som Sanjaya! Vi var i stadsdelen Fort, i de innersta delarna där man inte ser en västerlänning på flera timmar, och vi letade som vanligt efter hårda saker med knappar på, när det här gänget uppenbarade sig framför oss.

Och tyvärr kan jag inte riktigt förklara vad det handlar om! Men det var alltså ett gäng på ett lastbilsflak med någon form av gudalik varelse. Lastbilen körde fram och tillbaka, kanske 20-25 meter, stannade vid ena änden och där skruvade de av huvudet på figuren och satte dit ett nytt, ett annat. Åsså gasade de på de 20-25 metrarna igen, bort till en annan figur, uppburen av ett tiotal män, på ett par rejäla stänger.

Verkade som om att det hela skulle symbolisera nån sorts fajt mellan de två figurerna, ihärdigt ackompanjerad av ett intensivt dunkande på stora trummor, hela tiden. Lastbilen kör tillbaka, nytt huvud, kör fram igen åsså ny fajt, och så fortsatte det hur länge som helst. Några timmar senare stötte vi på ekipagen igen, i ett annat kvarter. Och Sanjaya bara skakade på huvudet och fattade ingenting. Inte jag heller. Men häftigt, det var det!

Men det allra, allra mest underliga i Sri Lanka, det är ju det där spelet. Eller sporten. Som belamrar TV-kanalerna konstant, och som är både långtråkigt och obegripligt. Men som är såååå stoooort här! Hela Sri Lanka stannar under landskamperna, och toppspelarna får värsta film- och rockstjärnebehandlingen, och är stenrika, även med västmått mätt!

Se där vad kolonialismen kan ställa till med!!